Ur fannys blogg

kärlek..

..det är nog en av dom svåraste sakerna som vi människor upptäcker i livet. Alla har vi någon gång varit mer eller mindre förtjust i någon minst en gång. Ibland kan man inte riktigt sätta fingret på vad det exakt är som man bara gillar så enormt mycket med någon, det känns liksom bara konstigt. Eller så vet man exakt vad det är som man bara älskar hos honom! Allt från hur han skrattar och pratar till hur han rör vid en och hur han ibland tittar på en. Frågorna är oftast många vid ett sånt tillfälle. Hur vill han att jag ska vara? Vad ska jag ha på mej? Vad vågar jag säga? Smink eller inte smink? Tycker han så som jag tror? Den parfymen eller den andra?..osv. Man är helt enkelt förvirrad.
Om man lyckats få sin älskade runt fingret och allt känns så bra, så går det alltid i svackor iaf, mer eller mindre. Tänk att det aldrig får vara perfekt hela tiden?
Sen har vi det här med att vara olyckligt kär. Ojoj, det är aldrig roligt. Man drömmer dag som natt om personen, sex-fantasier som fantasier att bara få gå och hålla hans hand på stan. Ibland blir man nästan arg på sig själv för man inte kan släppa en person helt, eller hur? Man försöker sluta tänka på honom, sluta prata med honom i värsta fall, men inget går som man själv vill.
Jag känner mej ganska nöjd med att vara singel. Visst känner man vissa stunder att man vill krama,pussa och bara hålla på någons lår ibland, få en smula närhet helt enkelt. Men ändå är det så skönt att göra allt som man vill, säga vad man vill, sitta i vilket knä man vill och vad nu jag vet.
Vi männskor är aldrig nöjda. Har vi en pojkvän/flickvän, då bråkar vi och är svartsjuka och är ibland inte alls glada över det man fått. Är man singel, ja då vill man ha den där närheten och känna sej omtyckt.. Vi är aldrig nöjda. Gör det bästa av situationen istället! Det finns ju en slags kärlek som är betydligt lättare, oftast. Den man känner till sin familj och släkt. Man slutar aldrig älska dom, tillomed om dom skulle slå dig eller dyligt.
Själv kan jag bli arg på mig själv för mitt humör går som en berg-o-dal-bana och jag kan vara så grinig,så irriterande och så dryg ibland. Ibland kan jag bete mig som en barnunge och vägra göra saker jag blir tillsagd också. Men dom vet att jag älskar dom, får hoppas att dom står ut med mitt konstiga humör bara ^^..